dugillardet

Det är så hemskt att läsa therese minnesblogg, får tårar för varje inlägg. Asså det får en verkligen att tänka efter. Vad som egentligen betyder något. Kom och tänka på nåra tjejer här i täby, som bara sprider olycka och obehag över alla dom inte känner. Minsta blick man ger dom, och dom ska börja kaxa. Det är inte rätt, ingen vill ju va nära dom. Jag orkar inte lägga min energi på dom, för det går väl inte att ändra på dom. Men dom ska fan inte gå och göra mig och andra deprimerade och rädda för att va oss själva i deras närhet, ingen vinner ju på det? Vänd er alltid till de ni litar på mest, och som är dom äkta vännerna. Inte nån falsk människa bara för att hon/han är oemotståndlig, det slutar oftast dåligt. Varje dag är liksom första dagen i resten av livet, det är ingen ide att gå och deppa, och tänka tillbaka. Glöm allt som hänt och gå vidare, du har ju hela livet framför dig, så lev det som du vill? Som therese och malin, som gick bort. Tänk, vilken dag som helst kan vara din sista? Och man vill inte att allt ska sluta i en deprission, eller? Det var inte meningen att skriva värsta poetiska inlägget om livet, men det skulle ju va härligt om dom flesta börjar tänka så, så behöver inte allt vara så osäkert, så folk kan börja leva bekvämt med sig själva.

Nu ska jag åka iväg till båten, i ösregn -.- Vi ska väl åka ett tag nu och möta upp dom andra imorn, lovelove.